Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Växterna och djuren arrow Linné och djuren

Linné och djuren


Tvättbjörnen Sjupp, en present till Linné från kronprins Adolf Fredrik.
  Linné fascinerades av hur alla arter var beroende av varandra i naturens samspel. Särskilt gällde det djuren och deras beteenden. ”Utan djuren skulle jorden vara som utdöd, men nu jaga hundarna haren, stynget oxen, falken dufvan, doppingen fiskarna, storken ormarna, örnarna hönsen, och allt är i snabb rörelse.”

I den botaniska trädgården hade Linné inte bara växter utan också olika djur. En del var exotiska, som apor och tvättbjörnar, men han hade också flera tämjda svenska fåglar. Förutom de levande djuren, hade han en stor samling av uppstoppade och spritinlagda djur för forskning och undervisning.

I Systema Naturae gjorde Linné indelningar av djur-, växt- och stenrikena. För djurriket följde han i stort det system som den engelske naturvetaren John Ray hade gjort 1693, men införde också själv några viktiga nyheter. För systematiseringen av fiskar och en del andra djur fick Linné hjälp av sin vän Peter Artedi, medan han själv arbetade med bland annat däggdjur, fåglar och insekter.

Däggdjurens systematik innehöll många betydelsefulla förändringar. Linné baserade den på djurens tänder istället för på fötterna som tidigare. Han erkände också ungarnas däggande som typiskt för gruppen. Detta ledde till att han som förste vetenskapsman lät föra både valar och fladdermöss till däggdjuren. Tidigare hade de räknats till fiskarna respektive fåglarna.

Fladdermöss ej fåglar


Vattenfladdermus i vinterdvala.
Foto: J. de Jong
  Fladdermössen var länge svåra att klassificera. Ursprungligen såg man helt enkelt på dem som konstiga fåglar. De hade vingar och flög, men skilde sig klart från de andra fåglarna genom att de födde levande ungar som däggade. På 1600-talet placerade John Ray fladdermössen bland de ”fyrfota djuren”. Linné följde hans exempel, och påpekade att just ungarnas däggande gjorde att fladdermössen hörde hemma i den grupp han kallade däggdjur.

Fladdermössen är de enda däggdjur som kan flyga. De flyger oftast på natten, och har i allmänhet rätt dålig syn men synnerligen välutvecklad hörsel.

För att orientera sig utstöter de skrik som fungerar som ekolod. Ljudsignalerna återkastas av föremål i fladdermusens väg, och den kan då uppfatta var dessa befinner sig. Ljuden är högfrekventa och ohörbara för ett människoöra, men kan numera avlyssnas med hjälp av särskilda apparater (detektorer). Med hjälp av en detektor kan man också höra skillnad på de olika arternas läten.

I Sverige har man påträffat 16 arter, men många av dem är numera ovanliga. De svenska fladdermössen äter insekter. Sentida förändringar i skogsbruket gör att insekterna inte trivs, och det har fått flera fladdermusarter att minska i antal. En av de vanligaste arterna i södra Sverige är långörad fladdermus som finns allmänt i kyrktorn och andra byggnader. Den beskrevs redan av Linné.

I tropikerna finns fladdermöss som har andra födovanor. En stor grupp arter är fruktätare som flyger bland trädkronorna. De sprider på detta sätt trädens frön och kan dessutom vara viktiga pollinatörer, eftersom de också tycker om nektar. Många träd har blommor eller frukter som är speciellt anpassade till fladdermöss. Blommorna kan till exempel ha långa skaft så att de hänger fria från lövverket samt ljusa färger. I Sydamerika finns det fladdermusarter som helt eller delvis lever av blod. De kallas vampyrer och har fått namn efter de myter som vi känner igen hos greve Dracula i Transsylvanien.

Insekter har skelettet utanpå kroppen


Apollofjäril, Parnassius apollo, en dagfjäril som Linné beskrivit.
Foto: Nils Ryrholm
  Utav alla arter som existerar på jorden är mer än hälften insekter! Hur har denna djurgrupp kunnat bli så framgångsrik? En viktig orsak är att insekter har sitt skelett utanpå kroppen istället för inuti. Det yttre skalet skyddar effektivt de mjuka delarna. Andra orsaker är deras anpassningar till landliv och deras flygförmåga. Många insekter har också två olika levnadsstadier, något som kallas för en ”fullständig förvandling”.

En fjäril, till exempel, lever både som krypande larv och flygande fjäril. Dessa olika egenskaper tillsammans har gjort att insekterna kunnat inta ett stort antal nischer i naturen och att det har bildats så många olika arter.

Linné kallade insekter för ”yr-fän”. Han hade öga för smådetaljer och beskrev många arter. I Systema Naturae 1758 beskrev han 50 arter av dagfjärilar och 125 arter av flugor i Sverige. Idag känner vi till 113 dagfjärilar och 4070 flugor i landet. Redan på Linnés tid kände man alltså till många dagfjärilar, men långt ifrån alla flugor. En förklaring till det är att man snabbare utforskar vackra och uppseendeväckande organismgrupper. Det dröjer innan nya arter upptäcks bland mer oansenliga organismer.

Hur går det till idag när nya insektsarter upptäcks i Sverige? Ofta kan det som på 1700-talet ansågs vara en enda art senare visa sig bestå av flera, ganska lika arter. Ett exempel på det är vindsflugorna.

Vindsflugan – en julfluga


Foto: Bertil Kullenberg
  Vindsflugan kryper in i bostadshusen för att övervintra och sova sig igenom vintern. När man vid jul går upp på vinden för att hämta julprydnaderna kan en fluga vakna och börja flyga runt inomhus. Den kallas därför ofta för "julfluga".

Vindsflugan är inte släkt med den vanliga husflugan utan är egentligen en slags spyfluga. Den är större och hårigare än husflugan och larven lever som parasit på daggmaskar. Vindsflugans vetenskapliga släktnamn är Pollenia.

Linné beskrev aldrig vindsflugan, trots att det säkert myllrade av sådana i hans arbetsrum. Det blev istället hans lärjunge Johan Fabricius som 1794 skulle ge det vetenskapliga namnet till vindsflugan. Han kallade den Pollenia rudis. Fabricius, som blev en berömd entomolog (insektsforskare), urskiljde bara en enda art. Idag har man funnit nio arter av släktet Pollenia i Sverige. Den senaste arten beskrevs 1987.

Vindsflugearterna är mycket lika men kan kännas igen bland annat på små detaljer i behåringen. De beter sig alla på ett liknande sätt och det har därför inte varit så lätt att skilja dem åt. Efter mer detaljerade undersökningar kommer vi troligen att finna ännu fler arter av vindsflugor i framtiden. Flugornas systematik studeras vid Uppsala universitet.

 

Gå vidare till ”Okänt för Linné”

BOKMÄRKEN