Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och läkemedlen arrow Växter som läkemedel arrow Vattenklöver – bittert för magen

Vattenklöver – bittert för magen


Bladen och rötterna av vattenklöver har använts inom medicinen som ett magstärkande medel.
Foto: Håkan Tunón.
  Vattenklöver, Menyanthes trifoliata, är en allmän våtmarksväxt i Sverige. Den har använts flitigt som medicinalväxt under många hundra år främst på grund av sin bittra smak. Ännu i våra dagar har vattenklöver inom folkmedicinen använts för behandling av bl a njurinflammation. I Linnés bok Materia medica (1749) rekommenderar han den mot njurinflammation och reumatism, samt som magmedel. Linnés lärjunge och efterträdare som medicinprofessor i Uppsala Carl Peter Thunberg har skrivit en avhandling utgiven 1797 om användningen av vattenklöver.

Många bittert smakande växter, s k bittermedel, har använts för att bl a öka sekretionen i magen och därmed aptiten vilket påverkar allmäntillståndet. Vetenskapliga studier har visat att vattenklöver innehåller flera olika bittert smakande substanser som påverkar mag-tarmsystemet. Loganin är den bittert smakande substans som förekommer i högst halt i växten. Utöver vattenklöver har man även använt malört, rölleka och gullgentiana. Man har tidigare kvalitetsbestämt växter genom att bestämma bittervärdet.

Vid Avdelningen för farmakognosi vid Uppsala universitet har man både bedrivit farmakologiska och kemiska studier på vattenklöver. En dekokt av växten har visat sig dämpa inflammation och ha skyddande effekt vid njurskada. Även här var bitterämnena åtminstone delvis ansvariga för de medicinska effekterna. Det fordras dock fler vetenskapliga studier innan man kan rekommendera den till patienter. Njurinflammation är en alltför allvarlig sjukdom för egenvård varför dekokten inte skulle kunna registreras som naturläkemedel.