Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och läkemedlen arrow Djur inom medicinen arrow Igeln tappar inte sugen vid transplantationer

Igeln tappar inte sugen vid transplantationer

Blodigeln, Hirudo medicinalis – ett kanske inte alltför uppskattat djur – har under det senaste årtiondet fått ett uppsving inom medicinen. Man använder den emellertid inte längre för att åderlåta folk och på så sätt återställa balansen mellan kroppsvätskorna utan för att få i gång blodcirkulationen. När man har råkat ut för en olycka och till exempel fått fingret avslitet så kan det vara svårt att få blodkärlen att fungera normalt efter att man har sytt fast dem igen. Då använder man en blodigel.

När blodiglar suger blod och blodet kommer in i sugmunnen, så borde det koagulera, vilket skulle hindra blodigeln att äta igen. Men i tarmen har igeln polypeptiden hirudin, som på ett specifikt sätt hämmar blodets levring. Denna förmåga används för att förhindra uppkomsten av blodproppar vid plastikkirurgi. Man får i gång blodflödet i ett fastsytt finger och förhindrar att vävnaden dör av syrebrist. Ur saliv från olika arter av blodiglar har många olika substanser identifierats. De påverkar blodets levringsförmåga och man försöker nu utveckla dem till nya läkemedel.

Heparin är ett annat medel som hindrar blodets levring. Det utvinns ur magslemhinnorna från grisar eller nötboskap.

Det kan vara roligt att nämna att det i Stockholm finns en gata som heter Igeldammsgatan. Den fick sitt namn efter de dammar som under 1800-talet låg vid nuvarande Fleminggatans slut. De anlades av Apotekarsocieteten för odling av blodiglar och 1835 utplanterade man 40 000 blodiglar i dem. Det försöket med en svensk igelodling misslyckades och det lever kvar bara i gatunamnet. För några år sedan startades i Skåne återigen en svensk produktion av blodiglar för medicinskt bruk och den här gången går det bättre.

Referenser:
Andersson Horbert, P 1994. En gammal blodsugare kommer tillbaka. Apoteket 5:2-5.