Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och läkemedlen arrow Växter som läkemedel arrow Fingerborgsblomman hjälper vid hjärtfel

Fingerborgsblomman hjälper vid hjärtfel

Ur fingerborgsblomma, alltså olika Digitalis-arter, utvinner man fortfarande hjärtmediciner. Under 1600- och 1700-talen spelade inte fingerborgsblomma någon viktig roll inom medicinen. Detta ändrades 1775 när den engelske läkaren William Withering beskrev att han hade observerat hur en klok gumma framgångsrikt behandlade ett antal fall av vattusot med dekokt av fingerborgsblad. Vattusot är en form av ödembildning som kan vara orsakad av en otillräcklig hjärtfuntion. Denna observation gjorde att Withering började använda fingerborgsblomma i behandlingen av ett stort antal patienter med vattusot. År 1785 publicerade han sina resultat i en bok ”An account of the foxglove, and some of its medical uses: with practical remarks on dropsy”, som fick stor uppmärksamhet. Därefter började Digitalis-bladen sitt segertåg över världen.

Vid mitten av 1800-talet utvann man för första gången en blandning av s k hjärtaktiva glykosider ur fingerborgsblommans blad. Allt eftersom de kemiska metoderna utvecklades kunde man skilja på de olika hjärtglykosiderna och man känner i dag till många olika.

Flera av dessa är registrerade läkemedel i Sverige. Väldigt snarlika substanser finns dessutom i liljekonvalj och i skinnet på den vanliga paddan. Liljekonvaljen är mycket giftig och giftet består av olika hjärtaktiva ämnen. Dess blad fanns tidigare på apotek som hjärtmedicin. Även fingerborgsblomman och paddan är giftiga.

 
Fingerborgsblommans blad innehåller mycket starka hjärtmediciner och man ska därför inte äta dem.
Foto: Håkan Tunón.