Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och läkemedlen arrow Naturens kemiska krigföring arrow Växter undviker att bli uppätna arrow Vätecyanid eller cyanväte

Vätecyanid eller cyanväte

I deckare av exempelvis Agatha Christie är det inte ovanligt att mördaren använder cyankalium, dvs kaliumcyanid, som är kaliumsaltet av vätecyanid, även kallat cyanväte. Den smak och lukt som alltid omnämns i dessa sammanhang är bittermandel. Bittermandel innehåller en glykosid som enzymatiskt bryts ner när man tuggar på den eller hackar den i vatten varpå det bildas socker, cyanväte och bensoesyra. Att äta bittermandel i större mängder är därför mycket farligt. Vad man däremot kan göra är att på våren tugga på bladknopparna av rönn. Då känner man den typiska bittermandelsmaken av vätecyanid men det är helt riskfritt. Mängden är alldeles för liten för att skada ett så stort djur som människan.

Cyanväte är ett exempel på att det som är naturligt inte nödvändigtvis är ofarligt.

Under första hälften av 1900-talet användes vätecyanid som bekämpningsmedel mot vägglöss. Det hette att man cyanväterökte. Man tejpade för alla fönster och dörrar (utom en!) och ställde in hinkar med kaliumcyanid. Sedan hällde man syra i hinkarna och lämnade rummet väldigt fort. När kaliumcyanid utsätts för syra bildas cyanväte som är en gas. Denna hindrar cellernas syreförbrukning och alla organismer, vare sig det är vägglöss eller annat, kvävs. Efter cyanväterökning var man tvungen att vädra ordentligt så att gasen försvann. Diktaren Dan Andersson avled 1920 på grund av cyanväteförgiftning i ett dåligt vädrat hotellrum i Stockholm.