Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné som läkare arrow Linnés betydelse för läkekonst och läkarvetenskap arrow Katalogisering av sjukdomar (Genera morborum)

Katalogisering av sjukdomar (Genera morborum)

Sjukdomsläran (patologin) omfattade enligt Linnés Clavis medicinae (1766), etiologi, semiologi (symptomlära), diagnostik och prognostik. Finns det då något särskilt utmärkande i det Linné bidrog med avseende medicinsk forskning? Linné ställde höga krav på den medicinska forskningen. Han ansåg den vara en del av naturvetenskapen och den skulle metodologiskt följa samma regler, dvs att diagnos och behandling skulle grundas på experiment och iakttagelser. Fördomar och trossatser skulle bemötas med kunskap om kroppens byggnad och funktioner. Den rationella hanteringen och förebyggandet av sjukdomar skapas ur fakta hämtade från anatomin, botaniken, kemin och fysiologin ansåg Linné. I sin gärning som lärare satte han som mål att träna förmågan till vetenskapligt iakttagande. Samtidigt framhölls betydelsen av tolerans genom att tolkningen av orsakssamband hade ett spelrum så länge det fanns en brist på kunskap och förhoppning om ny.

Varje sjukdom skulle betraktas uifrån dess:

  1. kännetecken (signa) dvs symptom,
  2. väsen (essentia) varmed man avsåg symptomens utgångspunkt (t.ex. inflammation i lungsäcken),
  3. orsak (causa) det som alstrar sjukdomen.

För att förstå orsaken till sjukdom måste man enligt Linné ha ett system där olika sjukdomar kan grupperas. Grupperingen kan ske med avseende på symptom och iakttagelser man gjort vid obduktion. Linné hade erfarenhet från botaniken att katalogisera och sätta upp system. Den erfarenheten omsatte han även i ett system för sjukdomar (Genera morborum). Här finns sjukdomarna uppställda i ordningar, klasser och släkten med hänvisning till vissa diagnostiska symptom. När Linné ordnade sitt system tog han intryck av två samtida forskare som han hade nära kontakt med: den franske forskaren Francois Boissier de Lacroix, (1706–1767; han kallade sig själv för Sauvages), som ställt upp ett ”Nosologia methodica” och holländaren Herman Boerhaave (1668–1738).

Man bör påpeka att indelningsgrunden i dessa klassifikationer, sedd utifrån dagens kunskap, inte var korrekt men stimulerade till att uppmärksamma detaljer i symptombilden, gav en översikt i sjukdomsläran och försök till att ordna behandlingsprinciperna. Linnés system byggde i första hand på symptombilden. För febrar följdes en annan indelningsgrund (utbredningssätt, sjukdomsförlopp): febrar med utslag, kritiska febrar och inflammatoriskt betingade febrar.

Läs mer om