Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné som läkare arrow Akademisk karriär arrow Resan till Holland och avhandlingen

Resan till Holland och avhandlingen

Linné tillbringade drygt tre år (1735–1738) utomlands, framför allt i Holland. Vare sig han skulle bli lärare eller praktiserande läkare så krävdes examen och någon sådan hade han inte. Han var inte promoverad medicine doktor. I augusti 1733 började han skriva på en avhandling om orsaken till intermittent feber. Han skulle senare göra klart och använda materialet i Holland för att få doktorsgrad. Man kunde disputera både i  Lund och Uppsala, men det ansågs att bara utländsk doktorsgrad var bra nog. Holland hade ett anseende under 1700-talet som den medicinska vetenskapens hemland. Linné disputerade i Harderwijk 1735 på avhandlingen ”Hypothesis nova de febrium intermittentum causa”. Hans tid här hade i första hand ett botaniskt innehåll och en betydelse för etableringen av ett internationellt nätverk. Linné vinner också ett betydande internationellt anseende genom sina botaniska kunskaper. För hans läkarverksamhet har det den betydelsen att han blir nära vän och aktad av ett antal vid den tiden framstående personer inom läkarvetenskapen. I Leyden verkade den karismatiske Herman Boerhaaven (1668–1738) vars insatser berörde mekanismer kring inflammation, blodets kinetik och dietens betydelse för blodets beskaffenhet.

Linné hade i stor omfattning idéer om sjukdomars uppkomst. Det rör sig om orsakssamband av ganska allmän karaktär. Betydelsen härvidlag av hygienen, kosten, amningens betydelse etc är ett slags allmänmedicinska synpunkter med förankring i hans egna observationer och hur han tar till sig andra forskares iakttagelser. I viss omfattning tar Linné också upp vissa enskilda sjukdomar eller kanske snarare uppkomsten av specifika symptom.  Ett sådant symptom var intermittent feber, dvs det vi kallar ”frossa”. Som nämnts ovan var detta ämnet för hans avhandling. Ordet frossa för naturligtvis tanken till malaria, och malaria förekom i Sverige under 1700-talet inte minst i Mälarområdet. Att malaria orsakas av parasiter och att  dessa parasiter sprids till människa genom myggor, det kunde inte Linné veta. Det var den engelske tropikläkaren Ronald Ross och den franske militärläkaren Charles Louis Alphonse Laveran som påvisade detta på 1880-talet (för detta fick de Nobelpriset). Men bland Linnés åsikter om sjukdomsorsaker finner man antagandet ”Exanthema viva” vilket står för föreställningen att smittsamma sjukdomar orsakas av invandring av små organismer i människokroppen. Linné var inte ensam om den uppfattningen. Italienaren Lancisis skriver 1717 hänsyftande på malaria och myggor:” icke blott genom stick och bett utan huvudsakligen därigenom att de inympa sina egna elaka safter i vårt blod”.  Den förklaring Linné gav till frossa varierade under olika perioder men centralt i hans antagande var närheten till vattensamlingar, fukten och dålig luft (malaria betyder faktiskt ”dålig luft”) vilket gynnsamt påverkade utvecklingen av olika organismer som svamp och mögel. Hade den mikroskopiska tekniken varit mer utvecklad på Linnés tid hade han kanske kunnat komma närmare orsaken till malariasjukdomen. Med facit till hands kan man ändå med beundran konstatera hur man genom att observera och sammanställa erfarenheter kunde komma väldigt nära att förstå sjukdomars orsak.

Linnés avhandling

Linnés avhandling från 1735.
Källa: Uppsala Universitetsbibliotek

Läs mer om