Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Idéerna och historien arrow Linné i poesin – en idéhistorisk resa arrow Linné som naturens präst

Linné som naturens präst

  "Linnea" av Per Daniel Amadeus Atterbom

De dunkla träden skälva
Från gråa bergets hatt;
Tyst fråga rå och älva,
Om hettan än gör matt.
Och svalkan fram dem tjusar
Och genom skogen susar
En ljusklar gudatanke,
I Nordens sommarnatt.
Du höga barrskog! gruvlig
För mången är din mo;
För mig du är blott ljuvlig,
Ett hem av fredad ro.
Är denna tid väl nattens?
Mig syns, på alla vattens
Lustvågor bygga strålar
Ännu en luftig bro.

Så här börjar dikten "Linnea". Den är en av elva blomdikter som Atterbom publicerade i sin egen tidskrift Poetisk kalender under året 1812. (Andra blommor som fick komma till tals var till exempel solrosen och nattviolen). Bakgrunden till denna dikt är att Atterbom och ett par andra unga män – romantikerna – hade reagerat starkt mot 1700-talets typiska sätt att skriva poesi. De ansåg att det var alltför stelt och färglöst, och att man dessutom inte gjorde rättvisa åt själva livet.

"Linnea" är en stämningsfull dikt som utspelar sig i en mörk barrskog om natten. Och det är naturen själv som talar genom en av sina blommor. Romantikerna hade tröttnat på 1700-talets tal om ljuset och nyttan och ville istället hylla det dunkla och det spännande. Linnean är en blomma som trivs just i mörk barrskog, och genom att välja den till diktens röst får Atterbom naturens stöd för dessa tankar. "Du höga barrskog! gruvlig för mången är din mo; För mig du är blott ljuvlig, ett hem av fredad ro."

Verkligheten var besjälad, ansåg romantikerna, och poeternas uppgift var att beskriva världssjälen såsom den visar sig i naturen. Där finns symbolerna för hur allt genomsyras av något levande och hur allt hör ihop. Det räcker därför inte att titta på naturen och beskriva den – naturen måste tolkas.

Linné var för Atterbom inte en naturforskare som observerade naturen utan just en naturens präst som tolkat den och förstått den. Och linnean känner ännu hans närvaro i skogen:

Vad svävar över skogen,
Vid vakans sista slag?
En vördad skugga, trogen
Sitt forna hems behag;
Den siarn som mig tydde
Och med sitt namn mig prydde;
Naturens präst med fromma
Och glada anletsdrag!

Atterbom låter Linné stödja idén om att människornas värld blivit känslolös. Linnean fortsätter att berätta:

Han tyckes vilja stanna
Vid Nordens midnattsfest;
Men snart med mulnad panna
Ser bort den höge gäst.
Han suckar: "Svenska jorden
Är ej förändrad vorden;
Men ack! det svenska hjärtat,
Finns därav kvar en rest?"

Litteraturtips:
Gunnar Eriksson, Romantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (1969)

Carl Santesson, Atterboms ungdomsdiktning (1929)

Läs mer om