Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Idéerna och historien arrow Linné i poesin arrow Linné som snillet arrow Författaren Hedvig Charlotta Nordenflycht

Författaren Hedvig Charlotta Nordenflycht


Bilden kommer från Universitetsbiblioteket i Uppsala, kart- och bildavdelningen.
  Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) var en av 1750-talets litterära föregångsfigurer i Stockholm. Hon var mycket aktiv i det lärda sällskapet Tankebyggarorden och hade själv en litterär salong i sitt hem, dit några av tidens författare gick och utbytte tankar och dikter. Nordenflychts specialitet var lyrisk poesi.

Redan som ganska liten flicka funderade hon mycket över livet, och var mer intresserad av att studera än att lära sig "kvinnosysslor". Hennes föräldrar lät henne läsa lite för broderns informator, men att flickan bara skulle få ägna sig åt böckerna var det förstås inte tal om.

Som tur var hade familjen anlitat Johan Tideman, en ung mekaniker, som även han var mycket intresserad av tidens filosofiska och litterära diskussioner, och med honom kunde Hedvig Charlotta samtala. När hennes far låg för döden – hon var då bara sexton år gammal – uttryckte han en önskan om att dottern skulle gifta sig med denne Tideman. Hedvig Charlotta ville först inte. Ty "så kär Tideman var henne som filosof att höra, så odräglig var han henne som fästman att se". Men hur det nu var så gifte de sig i alla fall.

Hedvig Charlotta kom att ha otur med männen i sitt liv. Johan Tideman dog efter bara tre år tillsammans med henne. Hon blev alltså änka vid nitton års ålder. Året därpå träffade hon den femton år äldre Jakob Fabricius, som var präst i Stockholm. På grund av att en av hennes bröder "en slösare och vinglare" ruinerade familjen, fick giftermålet vänta. Under tre års tid fick de trolovade brevväxla. När Jakob fick tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona kunde giftermålet bli av, men när de så till slut fick vara tillsammans dröjde det inte ens ett år innan Jakob dog.

Vid det här laget tyckte Hedvig Charlotta att det började bli lite väl jobbigt, och hon bosatte sig i ett torp i Stockholm. Sjuk och livstrött satt hon där. Och det var då hon fann sin tröst i att skriva lyrisk poesi. Två år senare fick hon hjälp av vännen och kusinen Karl Klingenberg att publicera några av dikterna under titeln Den sörgande turturdufvan. Det blev början på hennes författarbana. Under kommande år publicerade hon en lång rad diktsamlingar. Naturen var ett vanligt motiv, och mytologi och moral vanliga inslag. Hennes mest kända dikter idag är de mer känsliga och innerliga som till exempel "Ensligheten", "Lugnet" och "Över en hyacint".

Tidens filosofiska frågor engagerade henne alltjämt. De handlade om livet och kunskapen: Är vetandet av godo för människan? Är själen odödlig? Är rätt och fel medfödda idéer som alltid är desamma eller är de praktiska regler som formas medan man lever? Lever själen vidare och tar emot straff eller belöning i ett kommande liv eller sker allting i detta livet?

På det personliga planet var det dock inte slut på motgångarna. Nordenflychts hus brann ner och många manuskript gick förlorade. Klingenberg dog ifrån henne, och när hon vid drygt fyrtio års ålder på nytt blev förälskad i den tjugo år yngre Johan Fischerström mötte henne både rivalitet och uppslitande besvikelser. Det gick till och med ett rykte om att Nordenflycht skulle ha försökt dränka sig i samband med detta, men detta dementerades av hennes vänner. Hon dog emellertid 1763 inte lång tid efter dessa händelser.

 
Bilden kommer från Universitetsbiblioteket i Uppsala, kart- och bildavdelningen.

Litteratur om Nordenflycht
Illustrerad svensk litteraturhistoria, utgiven av Henrik Schück och Karl Warburg (Stockholm, 1927)

John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: Ett skaldinneporträtt från Sveriges rococotid (1895)

Sven G. Hansson, Satir och Kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: Några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm, 1991)

Nordisk Kvinnolitteraturhistoria del 1: I Guds namn 1000–1800, redaktion: Eva Hættner Aurelius och Anne-Marie Mai (1993)