Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow De första zoo-ekologerna

De första zoo-ekologerna

Den förste zoologen att hävda ekologiska studier som en särskild disciplin var Sven Ekman. I hans omfattande Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria definierade han ekologi som kunskap om djurens levnadssätt. Han skilde på två slags ekologi; ”existensekologi” och ”distributionsekologi”; den första studerade organismernas relationer till miljöfaktorer, den andra organismernas förmåga att sprida sig till (kolonisera) olika miljöer.

Han hade också förståelse för amatörens möjlighet att bidra till ekologiska studier, särskild rekommenderade han studier av fåglarnas liv. Han var också en förespråkare för att ekologin skulle bli ett centralt tema på läroverken, dels för att det så lätt väckte studenternas nyfikenhet, dels för att det morfologiska och systematiska studiet med fördel kunde arrangeras kring ekologiska teman. Precis som Sernander fullföljde han i många avseenden den linneanska traditionen.

Den zoologiska ekologins sociologiska etablering gick något långsammare och skedde inte med samma kraft som inom botaniken. I Stockholm och Lund var den tyskinspirerade zoologin nästan allenarådande. Trots att Lund under Sven Nilssons ledning under tiden 1830–1860 var ledande vad gäller det faunistiska studiet i Sverige kom inga anspråk på en särskild ekologisk disciplin från Lundazoologerna förrän en bra bit in på 1900-talet. I Stockholm dominerade också den jämförande anatomin. Ett undantag var Gottfrid Adlerz som tidigt gjorde noggranna faunistiska fältstudier, men för de flesta framstod fältstudier som något man kunde syssla med som nöje på ledig tid.

I Uppsala var traditionen av faunistiska fältstudier, uppehållen av Sven Nilssons elev Wilhelm Lilljeborg, obruten, även om den hade fått underordna sig den nya biologin. Carl Aurivillius gjorde t.ex. tidigt studier av morfologiska anpassningar. Zoologerna Einar Lönnberg och Leonard Jägerskiöld disputerade båda på en obligatorisk avhandling om maskar för Lilljeborgs efterträdare, Tycho Tullberg, men ägnade sedan den mesta av sin fortsatta forskning åt djurgeografiska och systematiska frågor. Både gjorde också forskningsresor utomlands.

Lönnberg grundade Fauna och Flora för att öka kontakten mellan den naturintresserade allmänheten och forskarna. Han var också aktiv inom Svenska jägarförbundet och Svenska naturskyddsföreningen, och bidrog på så sätt till naturalistens, dvs. den naturintresserade amatörforskarens, återkomst under mellankrigstiden.