Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Linné och de ekologiska idéerna arrow Sammanfattning

Sammanfattning

Linnés protoekologi var intimt förknippad med hans i grunden religiösa naturuppfattning. Hans naturfilosofi, där fysikoteologin utgjorde den mest framträdande delen, tillhandahöll både användbara begrepp samt viktiga incitament till att efterforska naturens sammanhang. De protoekologiska undersökningarna var en viktig del av hans forskningsprogram. Han sökte utifrån empiriska iakttagelser och naturfilosofiska principer formulera teorier för hur djur och växter samspelade med hela naturen i en perfekt ordning.

Begreppet ”naturens ekonomi” användes för första gången på 1600-talet och syftade då närmast på hur Gud styrde sin skapelse – naturen. Linné gav en ny och rikare innebörd åt denna föreställning, han stod för en viktig begreppsmässig utveckling i det naturfilosofiska tänkandet. Fysikoteologien hade ju varit där länge, men Linné började att systematisera tanken om ”Guds rättvisa i skapelsen”. Han kategoriserade processer som han ansåg vara ansvariga för arternas balans (som fortplantning och förtärning), och hade därför ett mer abstrakt koncept av denna balans än det vi finner hos tidigare fysikoteologer: Linné hänvisade inte till enskilda exempel för att åskådliggöra ”nyttan” av en art för en annan, utan till ”lagar”, som upprätthåller balansen oavsett de enskilda förhållandena.

Flera av hans begrepp och tankegångar kom under 1800-talet att utvecklas i en sekulär riktning och det är lätt att finna begreppsmässiga kognitiva föregångare till flera moderna ekologiska termer i Linnés protoekologiska skrifter. Det gäller både själva termen ekologi som Haeckel introducerade som en ersättning för ”naturens ekonomi” och för mer specifika termer som, geografisk spridning, kretslopp, balans, biogeokemisk cykel, näringskedjor och nisch. Även Darwins tankar om det ”naturliga urvalet” och ”kampen för tillvaron” kan sägas ha som en av sina förutsättningar dessa undersökningar av naturens ordning.

Trots dessa likheter har den moderna ekologin idag en helt annan förståelse av sambanden i naturen. Dess världsbild är annorlunda och sambanden förstås utifrån helt annorlunda förutsättningar. Vi kan både finna kontinuitet och kvalitativa skillnader i vetenskapernas utveckling. Vad vi ser beror delvis på vad vi väljer att betona. Det viktiga är dock att inte alltför snabbt avfärda tidigare tänkande som fantasier och spekulationer bara för att vi inte känner igen begreppen. Som vi såg ovan finns det mycket som talar för att Linnés analogier ofta bygger på goda empiriska observationer.

Linnés naturfilosofi har ofta karaktäriserats med ord som spekulativ, ålderdomlig eller fantastisk. Ornitologighistorikern Erwin Streseman kallar t.ex. Linnés analogier mellan fåglar och däggdjur för ”disastrous”. En del av det som på detta sätt avfärdats bygger, som redovisats ovan, egentligen på skarpa iakttagelser av samband i naturen, uttryckta med de begrepp som tidens naturfilosofi tillhandahöll. Flera av dessa begrepp och tankemodeller kom att utvecklas vidare av 1800-talets alltmer materialistiskt och mekanistiskt grundade biologiska vetenskap.

Linné var en av de främsta fysikoteologerna och han förnyade och fördjupade denna tradition. Han bidrog till att fysikoteologin utvecklas från en mer naiv enkelhet, som utmärkte den tidigare naturliga teologin, till ett mer sammansatt synsätt där miljöfaktorer började uppmärksammas allt mer. Glacken menar att detta innebar en utveckling i en sekulär riktning som visserligen erkände den gudomliga designen men som betonade miljöns inflytande på växternas och djurens ”konstruktion” och utbredning. Jag uppfattar dock inte denna utveckling i sig som en sekularisering av naturalhistorien, Linné menade ju att Gud verkade i naturen. Miljöns inflytande var bara ytterligare ett exempel på Guds närvaro i naturen, ett mer förfinat bevis på förekomsten av en gudomlig skapelseplan.