Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow Svenska protoekologer under 1800-talet

Svenska protoekologer under 1800-talet

Göran Wahlenberg (1780–1851), den siste innehavaren av den linneanska lärostolen i Uppsala var en av de mer framstående protoekologerna. Wahlenberg undersökte sambanden mellan växternas förekomst, jordmånen, berggrunden samt meteorologiska och hydrologiska faktorer, d.v.s. det vi idag skulle kalla växternas autekologi. Hans studier förebådade den ekologiska växtgeografin, de var samtida men självständiga från den internationelle pionjären på detta område, Alexander von Humboldts.

En annan av 1800-talets stora naturforskare, Sven Nilsson, bidrog också till protoekologins fortsatta utveckling. Han var pionjär inom djurgeografin och gjorde banbrytande studier av djurens utbredningshistoria. Han undersökte bl.a. hur olika djurarter vandrat in på den Skandinaviska halvön efter den senaste istiden. Nilsson var också en av initiativtagarna till ett framväxande samarbete mellan zoologerna och jägarna som kom att få stor genomslagskraft under 1800-talet. Hans mycket spridda Skandinavisk Fauna, den mest omfattande faunan sedan Linnés Fauna Suecica och närmast att betrakta som ett nationalverk, hade undertiteln En handbok för jägare och zoologer. Han var också med och bildade Svenska jägarförbundet. Sammantaget bidrog detta starkt till utvecklingen av en vetenskaplig viltforskning och den jaktzoologiska litteratur som växte fram under 1800-talet blev ett rikt forum för protoekologiska iakttagelser.

En av de mest avancerade protoekologerna var Hampus von Post (1822–1911). Han utbildade sig först till militär och tjänstgjorde vid kavalleriet, innan han i trettioårsåldern sadlade om och tog över driften av Reijmyre glasbruk, för att slutligen bli anställd som lärare i kemi vid Ultuna Lantbruksinstitut. Hans forskning var starkt empiriskt inriktad och han ”hatade spekulationer”. Redan på 1840-talet presenterade han, för en studentförening i Uppsala, ett program för studiet av växtgeografin som skulle kunna fungera som ett grundläggande forskningsprogram för vilken ekologisk institution som helst än idag.

Även inom museievärlden fick de protoekologiska tankarna genomslagskraft. På 1870-talet skapade Gustaf Kolthoff, självlärd zoolog och taxidermist, tillsammans med den unge konstnären Bruno Liljefors, ett ”biologiskt museum” i Uppsala. Det brukliga sättet att visa uppstoppade djur hade varit strikt systematiskt. Kolthoff ville istället presentera djuren i sin naturliga miljö, och med hjälp av Liljefors bakgrundsmålningar skapades en illusion av detta. Museet blev en omedelbar framgång och följdes av flera liknande i Stockholm, Åbo och Södertälje.

På 1890-talet tog Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen initiativ för att råda bot på den bristande förståelsen av ”naturens ekonomi”. Genom att kombinera zoologisk, botanisk och hydrologisk forskning skulle man få bättre kunskap om sammanhangen i naturen.

Ingen av dessa framstående naturalhistoriker eller institutioner kallade dock sina undersökningar för ekologiska. Först några år in på 1900-talet började några forskare använda termen ekologi i sina publikationer. Här börjar vad man kan kalla den moderna ekologins historia i Sverige. Men innan vi kommer till dessa första moderna ekologer ska vi se lite på hur den traditionella naturalhistorien fick konkurrens av en ny slags biologi som var mer experimentellt och anatomiskt inriktad.