Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Linné och de ekologiska idéerna arrow Linné, fysikoteologin och protoekologin

Linné, fysikoteologin och protoekologin

"The importance of Linnaeus in the evolution of ecology is very great..."

Linné hade en helhetssyn där naturen och Gud, det materiella och andliga var sammanvävt. Gud verkade i naturen och formade de enskilda organismerna samt reglerade deras inbördes relationer. Denna gudomliga ordning och ändamålsenlighet, som Linné också kallar ”naturens ekonomi”, låg bakom hur växterna, djuren och hela naturen såg ut och fungerade.

Detta synsätt var inget nytt för 1700-talet, tvärtom var det en mycket traditionell uppfattning om förhållandet mellan Gud och naturen. Både inom den kristna, neoplatonska, alkemiska/hermetiska och stoiska traditionen kan man finna detta synsätt, och Linné har i sitt naturfilosofiska tänkande utnyttjat alla dessa traditioner. Detta har förstås också färgat hans protoekologi.

Fysikoteologin, som utgör det mest uppenbara skiktet i Linnés naturfilosofi, har sina rötter i antiken och hos kyrkofäderna. I mer specifik mening uppstår fysikoteologin under sent 1600-tal för att blomma ut under 1700-talet, både som litterär genre och som forskningsprogram.

Fysikoteologin som helhet befruktade naturalhistorien på flera sätt:
– dess fascination för de sinnrika små detaljerna inspirerade till detaljstudier.
– den betonade efterforskandet av de stora sammanhangen i naturen.
– genom att inspirera till iakttagelser och experiment gynnade den ett kunskapsinhämtande om naturen byggt på deduktion.
– föreställningen om en enhet i naturens mångfald förebådar Alexander von Humboldts för ekologin så banbrytande tankegångar.
– genom föreställningen om en harmoni och jämvikt i naturen beredde den vägen för det ekologiska tänkandet.

Teckningar av djur och insekter av Linné ur hans Iter Lapponicum.

Linnés Oeconomia naturae och Politia naturae fick snabbt stor uppmärksamhet, de blev något av klassiker på området, och Linné räknas som en av sin tids främsta uttolkare av skapelsens sköna plan. Genom hans verk fördes också denna tanketradition vidare in på 1800-talet.

I de ovan nämnda avhandlingarna och i skrifter som Curiositas Naturalis och Oratio de telluris habitabilis incremento utvecklade han flera idéer på detta område som pekar fram mot ett ekologiskt synsätt. Många av Linnés iakttagelser av detta slag finns också utspridda i hans reseskildringar och infogade i artbeskrivningar. Även i Pan suecicus och Tal om märkvärdigheterna uti Insecterna berörs protoekologiska teman.

Föreställningen om en ”naturens ekonomi” innebär bl.a. att naturen uppfattas som ”self-renewing” och ”self-cleansing”, att naturen ständigt förnyar sig och tar hand om avfall, döda organismer och överskott. I naturen finns cykliska processer och relationer som håller jorden levande och frisk. I Wästgöta-resa från 1747 finner vi en lång och målande skildring av kretsloppet i naturen. ”Här av sker, att då djuren dö bort, förvandlas de til mylla, myllan till växter, och växterna ätas af djuren, där de göra djurens delar...”

”Naturen är Guds lag, lagt in i alla ting under skapelsen, efter den dom förökar, upprätthåller och förstöra sig” säger Linné i Politiae naturae. Med detta menar han att även ”skadan” som somliga djur åstadkommer andra växter och djur, egentligen är nyttig både för den enskilda arten men också för helheten. Skadan förhindrar att arter förökar sig för fort och därigenom förstör sin egen livsgrundlag.

Ett annat sätt som Linné använde för att beskriva sambanden i naturen var analogierna. Analogier fanns enligt Linné på alla nivåer och mellan naturens olika nivåer. Ett exempel från hans Fundamenta Ornithologicas får tjäna som exempel. I avhandlingens sextonde paragraf jämförs t.ex. köttets kvalitet hos de olika fågelordningarna med olika däggdjursordningar, köttet hos tättingar (Passeres) är t.ex. analogt med det hos gnagare (Glires). Ett annat exempel på Linnés analogier mellan fågelordningarna och däggdjursordningarna finns i tolfte upplagan av Systema naturae. Där jämförs rovfåglarna (Accipitres) med rovdjuren (Ferae), kråkfåglarna (Picae) med aporna (Primates), gässen (Anseres) med hovdjuren (Belluae).

Vid ett första påseende kan dessa analogier förefalla lustiga och helt gripna ur luften. Men vid en närmare betraktelse förefaller det som Linné i dem fångat samband som han observerat i naturen, samband som idag uttrycks i helt annorlunda termer, d.v.s. i den moderna biologins ekologiska och evolutionära språkbruk. Om vi ser tillbaka på exemplet med analogierna mellan fåglar och däggdjur går det att finna en ”empiri” bakom dem. Linné menade att rovfåglarna var analoga med rovdjuren och faktum är att dessa djurgrupper uppvisar flera konvergenta drag i utvecklingen. Vidare är kråkfåglarna de mentalt mest avancerade och högst utvecklade fåglarna – detsamma kan sägas om aporna inom däggdjuren; gäss är de enda fåglar som betar och i viss mån intar de samma nisch som de betande hovdjuren.

I Fundamenta Ornithologicas fjärde kapitel, ”De Usu Avium”, tar Linné upp fåglarnas nytta, ett begrepp som på 1700-talet hade en vidsträckt betydelse, och som vittnar om en holistisk världsbild. Dels behandlar Linné här fåglarnas nytta i naturen, d.v.s. deras plats i den gudomligt ordnade skapelsen. Han exemplifierar med gamarna som tar hand om döda djur och insektsätarna som reglerar mängden insekter och larver. Dels behandlar han fåglarnas direkta nytta för människan som enligt Linné är stor. Förutom det uppenbara värdet som vilt nämner han att etiopierna använder strutsen som riddjur, falkenerarkonsten, tama skarvar som hämtar fisk i Kina och att fåglarnas dun kan användas till kuddar. Fåglarna kan också användas för att förutse väder. Slutligen räknar Linné med något som väl närmast kan översättas med ”estetisk nytta”. Skönhetsvärde hos fåglarna var också något som ornitologen skulle uppmärksamma. Fåglarna pryder världen och gör den behaglig och angenäm, deras skönhet fröjdar ögat och deras sång gläder hörseln. Smaksinnet får sitt när fågeln ligger på tallriken, godast kött av alla har fjällpiparen. Det finns t.o.m. en fågel som doftar gott; myskanden Anas moschata.

Linné avslutar med några rader som skulle kunna vara hämtade ur en fysikoteologisk predikan. Han konstaterar att fåglarna retar alla våra sinnen och att en plats utan fåglar vore den ledsammaste av alla. Den som lugnt och uppmärksamt lyssnar kan också höra hur fåglarna hyllar sin skapare. Alla som har en sund själ och en sund kropp leds på så sätt, enligt Linné, till kunskap om Gud och hans försyn.

Här ser vi tydligt den dubbla rörelsen i det fysikoteologiska tänkandet. Dels en rörelse mot det skapade, det materiella, som ett uttryck för det gudomliga. Dels en rörelse där växterna, fåglarna och djuren, hela skapelsen, pekar vidare, tillbaka till källan för allt skapat, Gud. I fysikoteologin finner vi ett holistiskt synsätt, en syntes av religion och vetenskap.