Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow Renässans för fältstudier

Renässans för fältstudier

På universiteten hade fältstudierna gradvis marginaliserats under 1800-talets andra hälft. Vid museerna låg fokus på att bygga upp kompletta samlingar, de exkursioner som gjordes hade till främsta syfte att samla in djur och växter, inte att iaktta dem i deras naturliga miljö. Mot slutet av 1800-talet började den nya tyska laboratorieorienterade botaniken och zoologin, den nya biologin, att bidra till att naturalhistorien förlorade mark och prestige.

Samtidigt som den nya biologin hade erövrat en dominerande ställning gjordes en del försök från akademiskt håll att framhäva fältstudiernas betydelse. En växtgeografisk forskning med rötter i naturalhistorien utvecklades och fick fäste på universiteten vid 1800-talets slut. Pionjärerna var Rutger Sernander och Gunnar Andersson; den förstnämnda utvecklade den finske botanikern Ragnar Hults metod för växtanalys, den internationellt kända ”Hult-Sernanderska täckningsskalan”.

Trots att fältstudier hade fått en svag status bland de akademiska botanikerna och zoologerna kring sekelskiftet 1900 blev vid denna tid nya frågeställningar aktuella som återigen gjorde fältstudier viktiga. Naturalhistoriens problem översattes i termer av växt- och djurgeografi, eller växt- och djurbiologi (biologi här i betydelsen ekologi). Denna utveckling kan ses både som en fortsättning av de mer traditionella naturalhistoriska frågeställningarna och som en tillämpning av de darwinistsiska utgångspunkterna inom den tyska traditionen.