Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

BOKMÄRKEN

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige

 

Linné och ekologin, forts.

Ekologins etablering i Sverige

Denna text redogör för hur det gick till när ekologin etablerades som en egen vetenskaplig disciplin i Sverige. På så sätt ger den en bakgrund till ekologins explosionsartade utveckling under 1900-talets senare del. Ekologin kom att förändras från en liten obetydlig biologisk deldisciplin som levde ett liv långt borta från de offentliga arenorna till att under 70-talet hamna i fokus för hela samhällsdebatten. En naturresurskommitté tillsattes som kom fram till att hela det svenska välfärdsbygget borde vila på en ekologisk grundsyn.

Redogörelsen bygger främst på Thomas Söderquists avhandling ”The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviors of the Nation” (Stockholm, 1986). Söderquists huvudintresse är vetenskapssociologiskt vilket innebär att han framförallt har undersökt hur ekologin etablerar sig som en vetenskaplig disciplin. Han beskriver hur olika institutioner bildas och hur olika konkurrerande skolbildningar för fram olika uppfattningar om vad ekologin ska omfatta. I ”Linné och ekologin” undersökte vi framförallt de ekologiska begreppens historia, här blir perspektivet alltså annorlunda.

Den svenska ekologins historia börjar som vi sett i artikeln ”Linné och de ekologiska idéerna” redan på 1700-talet. Vi har också tidigare visat hur 1700-talets protoekologiska teorier uttrycktes inom en fysikoteologisk referensram, inom en religiös världsbild där Gud fortfarande ansågs verka i naturen. Linnés föreställning om en naturens ekonomi öppnade ett helt fält av undersökningar där miljöns inverkan på växter och djur blev särskilt intressant att undersöka. Under 1800-talet översätts de äldre fysikoteologiska begreppen alltmer i sekulära termer och det protoekologiska studiet utvecklades i delvis nya riktningar. 1866 föreslog Haeckel beteckningen ekologi för studiet av samspelet mellan organismerna och deras miljö, termen kom dock inte att få någon större tillämpning förrän mot slutet av 1800-talet. I Sverige dröjde det till sekelskiftet 1900 innan de första anspråken på ekologi som en särskild vetenskap gjordes.

Svenska protoekologer under 1800-talet

Göran Wahlenberg (1780–1851), den siste innehavaren av den linneanska lärostolen i Uppsala var en av de mer framstående protoekologerna. Wahlenberg undersökte sambanden mellan växternas förekomst, jordmånen, berggrunden samt meteorologiska och hydrologiska faktorer, d.v.s. det vi idag skulle kalla växternas autekologi. Hans studier förebådade den ekologiska växtgeografin, de var samtida men självständiga från den internationelle pionjären på detta område, Alexander von Humboldts.

En annan av 1800-talets stora naturforskare, Sven Nilsson, bidrog också till protoekologins fortsatta utveckling. Han var pionjär inom djurgeografin och gjorde banbrytande studier av djurens utbredningshistoria. Han undersökte bl.a. hur olika djurarter vandrat in på den Skandinaviska halvön efter den senaste istiden. Nilsson var också en av initiativtagarna till ett framväxande samarbete mellan zoologerna och jägarna som kom att få stor genomslagskraft under 1800-talet. Hans mycket spridda Skandinavisk Fauna, den mest omfattande faunan sedan Linnés Fauna Suecica och närmast att betrakta som ett nationalverk, hade undertiteln En handbok för jägare och zoologer. Han var också med och bildade Svenska jägarförbundet. Sammantaget bidrog detta starkt till utvecklingen av en vetenskaplig viltforskning och den jaktzoologiska litteratur som växte fram under 1800-talet blev ett rikt forum för protoekologiska iakttagelser.

En av de mest avancerade protoekologerna var Hampus von Post (1822–1911). Han utbildade sig först till militär och tjänstgjorde vid kavalleriet, innan han i trettioårsåldern sadlade om och tog över driften av Reijmyre glasbruk, för att slutligen bli anställd som lärare i kemi vid Ultuna Lantbruksinstitut. Hans forskning var starkt empiriskt inriktad och han ”hatade spekulationer”. Redan på 1840-talet presenterade han, för en studentförening i Uppsala, ett program för studiet av växtgeografin som skulle kunna fungera som ett grundläggande forskningsprogram för vilken ekologisk institution som helst än idag.

Även inom museievärlden fick de protoekologiska tankarna genomslagskraft. På 1870-talet skapade Gustaf Kolthoff, självlärd zoolog och taxidermist, tillsammans med den unge konstnären Bruno Liljefors, ett ”biologiskt museum” i Uppsala. Det brukliga sättet att visa uppstoppade djur hade varit strikt systematiskt. Kolthoff ville istället presentera djuren i sin naturliga miljö, och med hjälp av Liljefors bakgrundsmålningar skapades en illusion av detta. Museet blev en omedelbar framgång och följdes av flera liknande i Stockholm, Åbo och Södertälje.

På 1890-talet tog Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen initiativ för att råda bot på den bristande förståelsen av ”naturens ekonomi”. Genom att kombinera zoologisk, botanisk och hydrologisk forskning skulle man få bättre kunskap om sammanhangen i naturen.

Ingen av dessa framstående naturalhistoriker eller institutioner kallade dock sina undersökningar för ekologiska. Först några år in på 1900-talet började några forskare använda termen ekologi i sina publikationer. Här börjar vad man kan kalla den moderna ekologins historia i Sverige. Men innan vi kommer till dessa första moderna ekologer ska vi se lite på hur den traditionella naturalhistorien fick konkurrens av en ny slags biologi som var mer experimentellt och anatomiskt inriktad.

Nya impulser från Tyskland

Vi har tidigare sett hur Darwins evolutionsteori gav viktig inspiration till ekologins framväxt. Mer konkret kan man säga att en del av hans teori, decendensteorin (härstammningsläran; dvs. att de olika nu levande arterna har utvecklats från tidigare nu utdöda arter) inspirerade till fylogenetiska studier. Detta innebar att man efterforskande organismernas utvecklingshistoria, ett mål för både den komparativa anatomin och de växt- och djurgeografiska studierna. Genom jämförande anatomiska studier försökte man rekonstruera den evolutionära historien för olika djurgrupper. Haeckels idé om att ontogenesen upprepar fylogenesen gav också incitament till både den jämförande anatomin och till embryonala studier för att klarlägga olika arters utvecklingshistoria. Den andra delen av Darwins teori, den om det naturliga urvalet, kampen för tillvaron, gav upphov till förnyade studier av organismernas anpassning till sin miljö, t.ex. morfologiska, fysiologiska och beteendeanpassningar.

Man bruka säga att darwinismen föddes i England men fick sitt hem i Tyskland, där man framförallt tog fasta på decendensteorin, på bekostnad av tankarna om det naturliga urvalet, selektionsteorin. Från Tyskland kom också viktiga impulser till en ny slags biologi och en mer experimentellt inriktad ekologi. I Stockholm fick den nya biologin en talesman i Vilhelm Leche, som hade tyska föräldrar och som studerat i Tyskland. Han var anhängare av Comtes positivism och ansåg att religionen helt skulle ersättas av ett vetenskapligt tänkande. Stockholms Arbetarinstitut, där Leche var medlem, var centret för Comtes positivism och den antireligiösa propagandan under 1880 och 1890-talet. Leche var inte ensam om denna koppling, i Sverige företräddes den nya biologin framförallt av forskare som även var politiskt radikala.

I Uppsala fick den nya biologin inte samma genomslag. Under 1860- och 70-talet var Uppsala centrum för den linneanska faunistiken; Vilhelm Lilljeborgs mäktiga Skandinaviska fauna var ett klimax på den linneanska deskriptiva traditionen. Tycho Tullberg, en elev till Lilljeborg, vände sig snart mot fylogenetiska studier och blev den främste förespråkaren för darwinismen och den nya biologin. Han organiserade en diskussionsgrupp för den komparativa anatomin och 1876 hade han satt upp ett mindre anatomiskt laboratorium, troligen det första i Norden.

I Lund kom F.W.C. Areschoug att introducera de nya tankarna inom botaniken, och hans insats innebar att en växtanatomisk skola etablerades i Lund under 1800-talets senare del. En av hans elever var Bengt Lidforss, en av Sveriges mest kända politiskt radikala vetenskapsmän genom tiderna. Han var socialdemokrat, darwinist och experimenterande fysiolog, och precis som Leche i Stockholm är han ett exempel på den nära kopplingen mellan den nya biologin och modernismens genombrott i Sverige.

Man kan säga att naturalhistorien socialt varit förankrad i det gamla ståndssamhället och förknippad med dess värderingar och världsbild. När samhället förändrades under 1800-talet förändrades villkoren för vetenskapen, men även vetenskapen själv. Den linneanska naturalhistoriska traditionen levde vidare men hade förlorat sin dominans, kring sekelskiftet hade den nya biologin erövrat hegemonin. Den nya biologin sågs med skepsis från traditionalisternas håll. Gustaf Kolthoff, skaparen av det biologiska museet i Uppsala, lär ha sagt ”De lägger maskar i stearin och skär dem i tunna skivor, och de kallar detta för vetenskap, när det finns så mycket kvar att lära om fåglarna”.

Renässans för fältstudier

På universiteten hade fältstudierna gradvis marginaliserats under 1800-talets andra hälft. Vid museerna låg fokus på att bygga upp kompletta samlingar, de exkursioner som gjordes hade till främsta syfte att samla in djur och växter, inte att iaktta dem i deras naturliga miljö. Mot slutet av 1800-talet började den nya tyska laboratorieorienterade botaniken och zoologin, den nya biologin, att bidra till att naturalhistorien förlorade mark och prestige.

Samtidigt som den nya biologin hade erövrat en dominerande ställning gjordes en del försök från akademiskt håll att framhäva fältstudiernas betydelse. En växtgeografisk forskning med rötter i naturalhistorien utvecklades och fick fäste på universiteten vid 1800-talets slut. Pionjärerna var Rutger Sernander och Gunnar Andersson; den förstnämnda utvecklade den finske botanikern Ragnar Hults metod för växtanalys, den internationellt kända ”Hult-Sernanderska täckningsskalan”.

Trots att fältstudier hade fått en svag status bland de akademiska botanikerna och zoologerna kring sekelskiftet 1900 blev vid denna tid nya frågeställningar aktuella som återigen gjorde fältstudier viktiga. Naturalhistoriens problem översattes i termer av växt- och djurgeografi, eller växt- och djurbiologi (biologi här i betydelsen ekologi). Denna utveckling kan ses både som en fortsättning av de mer traditionella naturalhistoriska frågeställningarna och som en tillämpning av de darwinistsiska utgångspunkterna inom den tyska traditionen.

De första ekologerna

Under åren 1900 till 1905 började flera botaniker (färre zoologer) att tala om sina undersökningar som ekologiska. Termen användes som en synonym för biologi i dess snävare betydelse. Tio år senare, vid tiden för första världskriget, hade ekologi som en speciell disciplin blivit erkänd bland akademiska botaniker och zoologer. De första medvetna anspråken för en ekologisk vetenskap kom alltså från akademiskt håll. De problem och studier som tagits upp i namn av växt- och djurgeografi, eller växt- djurbiologi, började kallas ekologiska. Varför började då dessa forskare kalla sina studier ekologiska, trots att de inte skiljde sig nämnvärt från dem som de äldre kollegorna utfört sedan trettio år tillbaka?

Inspirationen kom i stor utsträckning från dansken Eugenius Warming, internationell pionjär inom växtekologin, som verkade vid Stockholms universitet några år på 1890-talet. Hans lärobok Plantesamfund från 1895 hade blivit en omedelbar succé och hans noggranna undersökningar av morfologiska och anatomiska anpassningar (adaptioner) till olika miljöer ansågs exemplariska. Han myntade också ett nytt begrepp, ”livsformer”, som kom att spela stor roll inom växtekologin. Warming hävdade att hans metoder och teorier utgjorde en ny botanisk specialitet.

Detta innebar dock inte att man okritiskt accepterade Warmings version av vad ekologi var för något. Särkilt hans teleologiska, d.v.s. ändamålsstyrda, sätt att förklara växternas anpassning blev ifrågasatt, bl.a. av Rutger Sernander, som istället arbetade efter en strikt empirisk och deskriptiv metod, i linje med vad von Post hade gjort.

Om Hampus von Post var 1800-talets store allround naturalist så var Sernander 1900-talets motsvarighet. Han skrev om myrar och deras vegetation, artbildning, anpassning hos myror, lavar, kvävefixerande växter, multnande löv m.m. Men hans huvudsakliga gärning låg inom växtekologin, analys av växtsamhällens historia. Sernanders seminarium i Uppsala, kallat ”Svenska växtsamhällen”, samlade både unga studenter och intresserade amatörer kring sig, ett livaktigt forum för ekologi skapades.

Frans Kempe, en progressiv entreprenör och direktör för skogsbolaget Mo och Domsjö, donerade en större summa för inrättandet av en professur i växtbiologi i Uppsala. Den förste innehavaren Axel Lundström, gammal studiekamrat till Kempe och framstående växtbiolog, dog förtida och Rutger Sernander tog vid. En livlig verksamhet inleddes, en verksamhet som skiljde sig markant från den laboratoriebaserade forskningen i Stockholm. Under de första tio åren höll 43 olika föreläsare 126 lektioner, en mängd exkursioner ordnades, Sernander själv ledde 84 stycken, därtill kom de som hans studenter ledde och alla ej officiella exkursioner. Föreläsningarna och exkursionerna lockade även nyfikna amatörer. Som ett uttryck för sitt folkbildningsideal menade Sernander att alla kunde bidra. En av hans elever menade att ”Aldrig tidigare hade en akademisk lärare blivit så älskad, ja beundrad. Jag förmodar att en sådan entusiasm aldrig hade setts sen Linné ledde sina berömda ”herbationes”.

Henrik Hesselman i Stockholm accepterade inte heller det slags ekologi som Warming stod för. Inspirerad av traditionerna i både Stockholm och Uppsala kombinerade han växtbiologi med växtgeografi. Riktigt banbrytande var hans fältexperiment. De tidigare växtbiologerna undersökte växternas fysiologiska reaktioner i laboratoriemiljö, Hesselman tog med sig mätapparaterna ut i naturen och mätte olika parametrar under naturliga förhållanden. Något liknande hade knappast gjorts tidigare, varken i Sverige eller utomlands. Han ville att ekologin inte bara skulle studera växternas yttre anpassningar till sin miljö, utan även via fysiologiska undersökningar försöka finna mekanismerna bakom anpassningarna. Även Hesselmans karriär kom att dra nytta av skogsforskningens framväxt. 1902 skapades Forstliga försöksanstalten där han blev anställd som assistent. Tio år senare blev han utnämnd till professor vid institutet som nu kallades Statens skogsförsöksanstalt.

Hävdandet av ekologi som en särskild disciplin kom från två olika håll. Dels från växtgeografiskt och växtbiologiskt håll, med fältstudier som grund, en tradition där Rutger Sernander i Uppsala var centralgestalten. Samtidigt förde också Henrik Hesselman i Stockholm fram en mer laboratoriebaserad ekologi. Vid denna tid var inte motsättningen skönjbar mellan dessa två traditioner, men senare under ekologins utveckling skulle en kraftfull polemik uppstå mellan de två synsätten.

De första zoo-ekologerna

Den förste zoologen att hävda ekologiska studier som en särskild disciplin var Sven Ekman. I hans omfattande Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria definierade han ekologi som kunskap om djurens levnadssätt. Han skilde på två slags ekologi; ”existensekologi” och ”distributionsekologi”; den första studerade organismernas relationer till miljöfaktorer, den andra organismernas förmåga att sprida sig till (kolonisera) olika miljöer.

Han hade också förståelse för amatörens möjlighet att bidra till ekologiska studier, särskild rekommenderade han studier av fåglarnas liv. Han var också en förespråkare för att ekologin skulle bli ett centralt tema på läroverken, dels för att det så lätt väckte studenternas nyfikenhet, dels för att det morfologiska och systematiska studiet med fördel kunde arrangeras kring ekologiska teman. Precis som Sernander fullföljde han i många avseenden den linneanska traditionen.

Den zoologiska ekologins sociologiska etablering gick något långsammare och skedde inte med samma kraft som inom botaniken. I Stockholm och Lund var den tyskinspirerade zoologin nästan allenarådande. Trots att Lund under Sven Nilssons ledning under tiden 1830–1860 var ledande vad gäller det faunistiska studiet i Sverige kom inga anspråk på en särskild ekologisk disciplin från Lundazoologerna förrän en bra bit in på 1900-talet. I Stockholm dominerade också den jämförande anatomin. Ett undantag var Gottfrid Adlerz som tidigt gjorde noggranna faunistiska fältstudier, men för de flesta framstod fältstudier som något man kunde syssla med som nöje på ledig tid.

I Uppsala var traditionen av faunistiska fältstudier, uppehållen av Sven Nilssons elev Wilhelm Lilljeborg, obruten, även om den hade fått underordna sig den nya biologin. Carl Aurivillius gjorde t.ex. tidigt studier av morfologiska anpassningar. Zoologerna Einar Lönnberg och Leonard Jägerskiöld disputerade båda på en obligatorisk avhandling om maskar för Lilljeborgs efterträdare, Tycho Tullberg, men ägnade sedan den mesta av sin fortsatta forskning åt djurgeografiska och systematiska frågor. Både gjorde också forskningsresor utomlands.

Lönnberg grundade Fauna och Flora för att öka kontakten mellan den naturintresserade allmänheten och forskarna. Han var också aktiv inom Svenska jägarförbundet och Svenska naturskyddsföreningen, och bidrog på så sätt till naturalistens, dvs. den naturintresserade amatörforskarens, återkomst under mellankrigstiden.

Debatt mellan två ekologiska skolbildningar

En livfull och ibland hätsk debatt uppstod mellan de två traditionerna. Polemiken återspeglade två fundamentalt olika vetenskapsideal. Å ena sidan ett empiriskt och deskriptivt, med säte i Uppsala, och å andra sidan ett hypotetiskt och experimentellt, med sin bas i Stockholm. Motsättningen återspeglade också två olika lokala akademiska kulturer.

De två lägren kan också ses mot bakgrund av den period av förändring som det svenska samhället gick igenom. En mer nationalistisk och romantisk anda stod mot en framväxande kosmopolitisk modernism. Upplösningen av det gamla bondesamhället ackompanjerades av kulturell radikalism men också en motreaktion i form av förnyad patriotism och ett nytt intresse för den svenska naturen och det genuint folkliga. ”Heidenstam mot Strindberg” som Söderquist uttrycker det.

Tittar man på de olika forskarnas sociala och intellektuella biografier är mönstret tydligt. Stockholmsgruppens Lundegårdh, Turesson, Romell och Stålfelt var alla radikaler. Hela det biologiska Uppsalaseminariet var vid denna tid färgat av reaktionen mot det moderna, som startat på 1890-talet.

Polemiken fick sin kulmen på 1930-talet då Uppsalastolen i växtbiologi skulle få en ny innehavare. Efter att tillsättningen fått skjutas upp i två år, började en hård debatt bland de sakkunniga. Efter att ha förklarats olämplig att inneha en akademisk lärartjänst av en av de sakkunniga blev Lundegård, som tillhörde Stockholmskolan, så förolämpad och arg att han drog tillbaka sin ansökan. Professuren gick till huvudkonkurrenten Du Rietz. Detta innebar slutet på den stora polemiken, och också på Stockholmsskolans laboratoriebaserade, experimentella och mer fysiologiskt inriktade ekologi.

Under 1910 och 20-talen etablerades en starkare ekologisk retorik på universiteten och för första gången debatterades vad som egentligen skulle kallas ekologi. Trots den goda ekologiska forskningen som gjordes under denna tid hade ekologerna svårt att institutionalisera sin disciplin. De tjänster de uppehöll kallades inte ekologiska. Flera av de främsta forskarna övergav också ekologin för andra biologiska forskningsområden. Men ändå hade en grund lagts för den vidare utvecklingen av ekologin som en vetenskaplig disciplin, förankrad vid universitet och andra institutioner.

Under 1930-talet inspirerade forskare som Einar du Rietz, Sven Ekman och Torsten Gislén, den andra generationens ekologer, många studenter till vidare ekologiska undersökningar. Dessa studenter kom senare att vara de som huvudsakligen låg bakom den framgångsrika etableringen av ekologin vid de svenska universiteten efter andra världskriget.

Sammanfattning

Protoekologiska iakttagelser var en del av naturalhistorien såsom den bedrevs redan av Rudbeckarna kring sekelskiftet 1700, och av Linné och hans lärjungar. Hos Linné ser vi också en protoekologisk teoribildning. Studiet av relationerna mellan organismerna och deras miljö var med andra ord en naturlig del av 1700- och 1800-talens naturalhistoria. Denna protoekologi använde sig av fysikoteologiska, neoplatonska respektive romantiskt idealistiska begrepp för att beskriva resultaten av sina iakttagelser och teorier.

Naturalhistorien levde vidare ända till mitten av 1800-talet utan att egentligen ifrågasättas, representerad av naturalhistoriker som Elias Fries och Sven Nilsson. Den typiske naturalhistorikern var en generalist i så måtto att han hade en bred kunskap både om växter och djur. Han hade observerat djurens liv i det fria, visste hur man jagade och fångade dem. Han visste vilka växter som var nyttiga, som medicin eller till annat. Ofta fanns också ett praktiskt intresse för nyttoaspekten i naturstudiet; hur jordbruk och andra näringar skulle kunna förbättras. Linneanerna vid universiteten lärde ut hur man gjorde noggranna artbeskrivningar och klassificerade det funna materialet, själva naturalhistoriens alfabet. Inventeringen av Sveriges fauna och flora hade gett stor kunskap om både växt- och djurgeografi och därmed väckt nya frågor kring organismernas anpassning till sin miljö. I denna betydelse kan man säga att det fanns gott om protoekologer under det tidiga 1800-talet.

De flesta naturalhistoriker var läkare eller präster, några var ämbetsmän eller ekonomiskt oberoende adelsmän. Endast ett mycket litet antal hade anställning vid universitet, museer eller andra institutioner. Under 1700-talet fanns endast fyra naturalhistoriska lärostolar vid universiteten. Under 1800-talet ökade antalet tjänster långsamt vid universiteten, det tillkom också några naturalhistoriska eller liknande tjänster vid olika akademier, institut och museer och senare även vid läroverken.

Under 1800-talets andra hälft började naturalhistoriens sociala ordning lösas upp och en ny slags biologi ta form. De naturalhistoriska lärostolarna ersätts av särskilda botaniska och zoologiska. Särskilda utbildningar för de olika disciplinerna skapas och från och med 1870-talet var det möjligt att avlägga en specialistexamen (fil.lic.) i botanik eller zoologi. Läroverksämnet naturalhistoria ersattes först 1905 av ämnet biologi, vilket ur en aspekt kan ses som slutet för naturalhistorien.

Samtidigt skapades nya institutioner, museer och laboratorier, där det nya naturstudiet tar fart. Utvecklingen innebar delvis en vändning bort från studiet i den fria naturen, och därmed från protoekologin. Men detta kompenserades i viss mån av att nya institutioner bildades kring de praktiska näringarna. Jordbruksvetenskapen organiserades kring 1850, skogsvetenskapen runt 1900; vid samma tid organiserades även institutioner för forskning om sötvatten och havet. Inom dessa områden levde den naturalhistoriska traditionen delvis vidare; särskilt de forskare som studerade skogliga eller marina frågor var intresserade av relationerna mellan organismerna och deras miljö. Här bedrevs god protoekologi.

Regionala hushållningssällskap växte fram på 1810-talet, en statlig motsvarighet, Lantbruksakademien grundades 1811. Svenska mosskulturföreningen och Svenska utsädesföreningen, Lantbruksinstituten i Ultuna och Alnarp, frökontrollanstalter, Experimentfältet, Entomologiska anstalten är andra exempel på nya institutioner.

I den naturalhistoriska traditionen arbetade amatören och de professionella sida vid sida. Men i och med att naturalhistoriens sociala grund gradvis försvann förändrades detta. Amatörbiologin fortsatte att vara populär och nya grupper tillkom som bas för naturalhistorien, de viktigaste var läroverkslärare samt barn och ungdomar. Samtidigt vidgades klyftan mellan amatörer och professionella: de senare fann sina favoritobjekt bland kryptogamerna och marina invertebrater, grupper som krävde specialistens utrustning för att kunna studeras.

Söderquist menar att precis som vi kan tala om en elektrifiering av Sverige kan vi tala om en ”ekologisering”. Han urskiljer flera faser i ekologins utveckling, från pre-ekologisk naturalhistoria, via protoekologiska studier till de första anspråken på en särskild ekologisk vetenskap som växer sig allt starkare. På 1970-talet dras stora ekologiska forskningsprojekt igång som syftar till att kartlägga hur ”havet” respektive ”skogen” fungerar, en Naturresursutredning tillsätts – kort sagt ekologin framstår som frälsare som ska lösa några av samhällets mer grundläggande problem. Kulmen på denna process sker när det på 70-talet fattas politiska beslut att samhället ska vila på ”en ekologisk grundsyn”.

Under 60- och 70-talen kom ekologin spela en avgörande roll för miljörörelsens framväxt. Det var den moderna samhällsutvecklingen som gjorde att ekologin blev högaktuell. Avigsidorna hos den rika världens konsumtionssamhälle blev allt tydligare i form av fågeldöd, försurade sjöar och avfallsberg. De globala problemen som svält, jorderosion, utrotandet av djur och växter och regnskogarnas försvinnande bidrog till att öka medvetenheten om det som kom att kallas den ekologiska krisen. Röster höjdes som menade att vi kollektivt höll på att såga av den gren vi själva sitter på. Denna samhällsutveckling väckte en sida av det ekologiska tänkandet som varit förhållandevis overksam under tidigare epoker. Men ekologin hade ända sedan Linnés tankar om en naturens ekonomi burit med sig inte bara en föreställning om samspelet i naturen utan också, mer eller mindre uttalat, tanken att människan och samhället på något sätt borde inpassas i detta naturliga sammanhang.

Även om det har skett en markant förändring i det miljöpolitiska läget under 80- och 90-talen så lever denna vision vidare, inte bara inom de partier som ursprungligen var de tongivande i dessa frågor, Centern och Vänsterpartiet och så småningom det nystartade Miljöpartiet. Även socialdemokratin har under Göran Perssons ledning gjort försök att föra fram det förnyelsebara samhället som en vision på socialdemokratiska kongresser. Att en av hans rådgivare i dessa frågor heter Stefan Edman, kristen miljöfilosof, inbjuder till historiska paralleller, där den kristna fysikoteologins roll i ekologins framväxt blir särskilt intressant.