Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow Debatt mellan två ekologiska skolbildningar

Debatt mellan två ekologiska skolbildningar

En livfull och ibland hätsk debatt uppstod mellan de två traditionerna. Polemiken återspeglade två fundamentalt olika vetenskapsideal. Å ena sidan ett empiriskt och deskriptivt, med säte i Uppsala, och å andra sidan ett hypotetiskt och experimentellt, med sin bas i Stockholm. Motsättningen återspeglade också två olika lokala akademiska kulturer.

De två lägren kan också ses mot bakgrund av den period av förändring som det svenska samhället gick igenom. En mer nationalistisk och romantisk anda stod mot en framväxande kosmopolitisk modernism. Upplösningen av det gamla bondesamhället ackompanjerades av kulturell radikalism men också en motreaktion i form av förnyad patriotism och ett nytt intresse för den svenska naturen och det genuint folkliga. ”Heidenstam mot Strindberg” som Söderquist uttrycker det.

Tittar man på de olika forskarnas sociala och intellektuella biografier är mönstret tydligt. Stockholmsgruppens Lundegårdh, Turesson, Romell och Stålfelt var alla radikaler. Hela det biologiska Uppsalaseminariet var vid denna tid färgat av reaktionen mot det moderna, som startat på 1890-talet.

Polemiken fick sin kulmen på 1930-talet då Uppsalastolen i växtbiologi skulle få en ny innehavare. Efter att tillsättningen fått skjutas upp i två år, började en hård debatt bland de sakkunniga. Efter att ha förklarats olämplig att inneha en akademisk lärartjänst av en av de sakkunniga blev Lundegård, som tillhörde Stockholmskolan, så förolämpad och arg att han drog tillbaka sin ansökan. Professuren gick till huvudkonkurrenten Du Rietz. Detta innebar slutet på den stora polemiken, och också på Stockholmsskolans laboratoriebaserade, experimentella och mer fysiologiskt inriktade ekologi.

Under 1910 och 20-talen etablerades en starkare ekologisk retorik på universiteten och för första gången debatterades vad som egentligen skulle kallas ekologi. Trots den goda ekologiska forskningen som gjordes under denna tid hade ekologerna svårt att institutionalisera sin disciplin. De tjänster de uppehöll kallades inte ekologiska. Flera av de främsta forskarna övergav också ekologin för andra biologiska forskningsområden. Men ändå hade en grund lagts för den vidare utvecklingen av ekologin som en vetenskaplig disciplin, förankrad vid universitet och andra institutioner.

Under 1930-talet inspirerade forskare som Einar du Rietz, Sven Ekman och Torsten Gislén, den andra generationens ekologer, många studenter till vidare ekologiska undersökningar. Dessa studenter kom senare att vara de som huvudsakligen låg bakom den framgångsrika etableringen av ekologin vid de svenska universiteten efter andra världskriget.